Thomas Thorild

Vem var Thomas Thorild? Och vilken var hans plan?

"FRÅN ditt sköte, Natur! lät i ätheriska vågor strömma över min Sång behag och rörande skönhet, strömma förtjusning. Dig, ack dig, odödliga! milda! allt-upplivande, dig NATUR! min bävande harpa stämmes. Tyst omkring mig sväva, OSSIANS ande!"

Utdrag ur "Passionerna"

 

Thomas Thorild hette poeten bakom dessa rader, och de allra flesta av 1700-talets stora svenska namn inom poetkretsen var eniga: det här var skräp! Förvisso hade karln talang, men detta strider faktiskt mot "allmänt god smak", som författaren Kellgren uttryckte det.

Det var alltså varken som lyriker, författare eller filosof Thomas Thorild blev uppmärksammad av sin samtid eller ihågkommen av eftervärlden. Istället var det hans person och   levnadsöde som fascinerade människor och som gjort att han, hör och häpna, fått ge namn åt en liten lund bakom en tunnelbaneuppgång.

Det hela började i den fattiga bondefamiljen Thoréns gård Blåsupp på Bohuskusten. Året var 1759 då sonen Thomas föddes, en ovanligt begåvad pojke som tack vare generösa bidrag från en rik välgörare hade möjlighet att studera. Efter en tid vid Lunds universitet full av filosofi- och juridikstudier, dock utan examen, samt poesiskrivande, bytte han efternamn till Thorild och begav sig till Stockholm.

Den gustavianska klassicismen brukar man kalla den litterära epok som dominerade i Sverige på slutet av 1700-talet. Klassicismen, med sina inslag av hyllningar till antika ideal, kom som en reaktion mot den alltför stora tilltron till människans egen förmåga och hade därför en mängd uppställda regler som sa hur man skulle skriva och om vad, vilket versmått som lämpade sig bäst och vem som skulle vara adressaten.

Det var mot dessa konventioner Thomas Thorild opponerade sig. Han kallade sig "Author", skald, och inte poet, som för honom var liktydigt med en menlös rimmare och slav under de givna reglerna. Istället skulle genierna, vilket givetvis inkluderar Thorild själv, sätta upp egna ramar för sitt skrivande. Detta låter helt rimligt och är idag en självklarhet, även om ordet geni som liktydigt med poet inte används så ofta.

Det var istället det sätt Thorild presenterade sina teorier på som väckte anstöt. Han var mycket självgod och visade tydligt att han inte tänkte lyda andra endast på basis av att de befann sig på en högre position i samhället.   Detta visar Thorild tydligt då han efter en ansedd poesitävling klagade hos domarna för att han inte vunnit första pris. En av dessa var Kellgren, dåtidens mest respekterade skribent, och överklagandet följdes av ett magnifikt gräl i tidningen "Stockholms Posten".

Efter en disputation i Uppsala inför självaste kung Gustav III satt han och väntade på dennes uttalade beudran, vilket självklart var helt förgäves. Efter ett sista försök att få kungen att nappa på idén att inrätta ett nytt ämbete, en hovfilosof, som åter avslogs, hade Thorild fått nog. Han reste till England för att "påbörja världens reform".

Inte heller i England fick han gehör för sina idéer, som mer och mer kom att handla om samhällets styrelse. Istället för en kung borde varje land ha en grupp framstående intellektuella som ledare.

Vidare skulle städerna brännas, dyrkan av ett högre väsen införas och naturrätten gälla som lag.

Vad han egentligen menade är en öppen fråga, helt klart var i alla fall att engelsmännen inte fäste någon större vikt vid hans teorier. Tillbaka i Sverige började han istället driva frågan om tryckfrihet med förnyad frenesi.

Med utgångspunkt från franska revolutionen, som han senare kom att fördöma, gav han sig in i politiken, vilket ledde till hans arrestering strax efter Gustav III död 1792. Man fruktade en konspiration och i rädsla för en kupp landsförvisades Thorild till Greifswald i dåvarande Svenska Pommern. Där blev han bibliotekarie och senare professor innan han dog 1808.

De flesta människor betraktade Thomas Thorild som en något galen och motsägelsefull reformator av det mesta, för det var inte mycket Thorild saknade åsikter om.   Hans största brist, och antagligen anledningen till att han inte rönte större framgång under sin levnad, var hans förmåga att virra till allting. Hans idéer framlades aldrig i någon sammanhängande form utan presenterades alltid i ilskna utfall, lidelsefull poesi eller eldade politiska skrifter.

Vilken hans plan var, och vad denna i så fall skulle ha att göra med en plätt mark med några bänkar i västra Stockholm, som senare skulle ge namn åt ett gymnasium, är det nog få som vet. Dagligen använder vi det han förespråkade: ett fritt språk och rätten att säga vad vi tycker. Skillnaden är att vi inte behöver kämpa för det.

Elin Waara

 

Dela: